Lucka 18 - Erik IV

På tåget hem från Köpenhamn

Så många idéer, så många tankar, så många känslor! Men ändå starkast av allt är känslan av tomhet. Jag är på väg hem efter en och en halv vecka på klimatmötet och är helt slut. Helt tömd på energi och med en annalkande förkylning. Har det då varit värt det? På det personliga planet har det gett väldigt mycket. Erfarenheter, kunskaper, kontakter och kanske framförallt mängder av oförglömliga möten med allt från delegater, ministrar, svenska partiledare, forskare och FN- och EU-chefer till miljökämpar såväl unga som gamla som tar semester för att visa sitt stöd och påverka i Köpenhamn. Men med bara timmar kvar ser det väldigt mörkt ut för att nå det globala avtal som var mötets mål. Därför är det dysterhet och tomhet som dominerar min känslovärld.

Nu när Köpenhamn är på väg att bli ett ordentligt misslyckande är det viktig att vi tar nya tag och inte ger upp. Varför? För att det inte finns något alternativ. Under hela klimatmötet har jag burit ett handgjort halsband som jag fick av en delegat från Kiribati på ett side event som de höll inledningsvis. Kiribati är en ö-stat i Stilla havet vars högsta punkt är 3 meter över havet och därigenom hotas landet av de stigande havsnivåerna som klimatförändringarna för med sig. Halsbandet har jag burit som en symbol för vad klimatförändringarna ytterst handlar om nämligen överlevnad och miljontals kanske miljardtals människoliv. Man skulle vilja att alla som undrar vad klimatförändringarna spelar för roll och vad det spelar för roll vad de gör i sina liv fick se kiribaternas vänliga ansikten, höra deras vältalighet och stolthet så att de förstod att kiribaterna är människor lika mycket värda som oss. Få kinder var torra efter deras känslomässiga men samtidigt sakliga presentation. ”Protect our homeland, make sure our children and their children can continue to live in a country called Sweden”. Nej just det Kiribati var det – inte Sverige, men det skulle lika gärna kunnat vara oss och våra barn det handlat om ifall vi hade haft Kiribatis otur istället. Det är viktigt att ödmjukt komma ihåg.

Det är mycket det här som klimatförhandlingarna handlar om för mig. Ska vi genom att köra stora bränsleslukande bilar osv skapa en human katastrof utan motstycke i historien? Vare sig det rör sig om befolkningen i ö-nationer eller afrikanska bönder som vi hjälper som biståndsambassadörer för Solidar via VI-skogen är det hemskt att trots att vi i de rika länderna vet att våra beteenden får dessa konsekvenser fortsätter vi med dem.
Tack till er som läst mina inlägg från Köpenhamn. Vi ses eller hörs förhoppningsvis i något annat sammanhang!

/Erik Köpberg, inte längre på plats i Köpenhamn